Ibn Horradadbeh är den första som nämner folket Rus i en geografisk skrift som han skrev 844-848.
"Vad handelsmännen från Rus, som är besläktade med slaver, beträffar så för de skinn av bäver och svarträv och dessutom svärd från de mest avlägsna delarna av det Slaviska landet till Rum-havet (Troligen avses Svarta Havet. Med benämningen slaver betecknas först och främst de folkslag vi kallar för slaver men ordet är mer omfattande och tar också med närboende stammar), Där tar fursten av Rum (Byzans) tiondet av dem (skatt). Om de reser på Tana´is, den slaviska älven (Don) så passerar de khazarenernas Hamlig (stad vid floden Volga, den kallades senare Hazaran), där fursten tar tiondet av dem. Så far de till Gurgan-havet (Kaspiska havet) och lägger till var de vill på kusten. Bredden av detta hav är 500 farsah (1 farsah = 5762,8 m). Från Kaspiska havet för de ofta sina handelsvaror på kameler till Bagdad. Där tjänar slaviska trälar som tolk åt dem. De ger sig ut för att vara kristna och betalar gizya (skatt som krävdes av icke-muslimer)"
Han låter förstå att ruserna var handelsmän.
Al-Ya´qubi kallar västvikingarna (= al-Magus), som härjade i Spanien i mitten på 800-talet och som fortsatte in i Medelhavet genom Gibraltar, också för Rus.
Ibn Rustah skriver på 900-talet att jorden är rund vilket visar att araberna vetenskapligt var långt före sin tid. Han berättar att rusena drar i fast trafik med sina varor, som består bl.a. av sobel, hermelin, gråekorre, längs Volga. De bor på en ö (eller halvö) som ligger i en insjö (den närmare beskrivningen tyder på Holmgård som låg i närheten av nuvarande Novgorod). De har en furste som kallas Haqan-Rus (Håkon; huruvida det rör som den norska vikingakungen med samma namn är osäkert). De härjar bland slaverna och använder skepp för att komma till dem, de tar dem till fånga och för dem till Hazaran och Bulgar (nedre Volga) och säljer dem. De har inga åkrar, men lever av det de för in i slavernas land. De är ståtliga och djärva. Men sin djärvhet visar de inte till lands. Sina angrepp och expeditioner företar de bara på sina skepp. När en storman bland dem dör begravs han med sina personliga ägodelar.
Ibn Fadlans berättelse om en rus-hövdings begravning i Bulgar vid Volga är välkänd. "Jag såg ruserna när de hade kommit dit på handelsfärderna sina och hade slagit sig ned vid älven Atul (Volga)". Den döda hövdingen sattes tillsammans med sina ägodelar i sitt skepp, som brändes. Ruserna tillber träfigurer och offrar till dem för att få bra pris för sina handelsvaror.
Al-Istahri beskriver i sitt geografiska verk från år 921 var rusernas land ligger. "Ruserna är ett folk i grannskapet till Bulgar, mellan detta och det slaviska riket."
"Vad al-Hazar (Kazarriket)beträffar, så är det namnet på ett geografiskt område. Dess huvudstad är Atul och Atul (Volga) är namnet på den älv som rinner dit från Rus och Bulgar. Den honung och vax som de (kazarerna) exporterar, importerar de själva från trakterna av Rus och Bulgar. På samma sätt är det med bäverskinnen som exporteras till utlandet; de finns bara i de älvar som är i Bulgar, Rus och Kuyaba (Kiew).
Angående floden Volga säger han: …."böjer så av i östlig riktning, tills den rinner förbi Rus; därnäst passerar den Bulgar, så Burtas, tills den rinner ut i Hazar-havet (Kaspiska havet)."
På basen av detta måste landet Rus ha legat norr om Volgas s.k. Bulgarkrök.
"Bulgar-språket liknar Hazar-språket. Men Burtas (sannolikt ett finskt-ugriskt folk) har ett annat språk.. Rusernas språk är ett annat än det som talas i Hazar och Burtas."
Ruserna består av tre folkslag. Ett som bor närmast Bulgar; kungen deras uppehåller sig i en stad som heter Kuyaba (Kiew). Ett bor längre bort och kallas Salawiya. Det tredje kallas Artaniya; kungen deras bor i Arta. Från Arta exporteras svart sobel och bly (?). Arta-folket dräper varenda en som försöker sätta sin fot på deras jord. Rus är ett folk som bränner sina döda. Några av dem rakar sig medan andra snor skägget i flätor.
Al-Masudi (död 956): Rum-havet = Medelhavet, Buntus (Pontos)-havet = Svarta havet, Tanais = Don, Mayutis-havet = Azovska sjön. Hazar-floden (Volga) har en arm som står i förbindelse med Buntus-havet. Svarta havet betraktas som rusernas hav. Västvikingarna, som härjade i Spanien i början av 900-talet och som seglade in i Medelhavet västerifrån, benämns också ruser. Han berättar att romarna kallar rus-folket för Arusya vilket betyder "de röda".
Ibn Hauqal skriver på 970-talet att Rus är ett sluskfolk som är bosatt i trakterna av Bulgar, mellan dem och slaverna vid Volga-floden. Rus-floden = Volga.
Ibn Miskawai beskriver utförligt hur Ruserna erövrar Barda vid Kaspiska havets västkust år 943. De kämpar med spjut och sköldar, har svärd och yxor och ett dolkliknande vapen. Ruserna flyr aldrig. För dem gäller i strid att dräpa eller bli dräpt. De strider till fots. Förutom vapen bär de också olika verktyg på sig, nämligen yxa, såg och hammare. De döde kämpen begravs med sitt svärd som är av yppersta kvalitet. Tillsammans med honom begravs hans kvinna eller trälinna. Araberna gräver upp gravarna för att få tag på de fina svärden. Ruserna kom till Berda längs floden Kura som rinner ut i Kaspiska havet.
Mitt emot Kuras mynning låg en ö som kallades Rusija. Man har senare spekulerat i huruvida ön under någon tid har hållits av vikingar och därigenom fått sitt namn. Det var vanligt att vikingarna besatte strategiskt viktiga öar vid flodmynningar.
Al-Biruni: Beskriver i början på 1000-talet Atlanten, Östersjön och Finska viken på ett sätt som förvånansvärt väl överensstämmer med verkligheten. Östersjön benämns för Bahr Warank (Varjagernas hav) och varjagerna bor på kusten av detta hav. Enligt vissa handskrifter är deras huvudstad Balid, vilket har kopplats samman med Baland och dagens Polen.
Al-Bakri (spansk-arabisk geograf som levde under 1000-talet): Ruserna består av många slag, de är öbor och sjöfarare, som är mäktiga på havet och färdas mycket på det. De bor vid Buntus (Pontos)-havet (=Svarta havet). Detta folk är magusiskt. (Maguser = västvikingar, som härjade bl.a. i Spanien)
I flera skrifter antyds att ruserna tog sig in i Kaspiska havet, från Svarta Havet, via Azovska sjön, floden Don och floden Volga. Hur man tog sig över från Don till Volga framgår inte. Geografikern Al-Idrisi (1100-talet) betraktar Don som en biflod till Volga.
Idris gjorde sitt geografiska verk på beställning av den normandiska kungen Roger II på Sicilien. I de kopior som finns bevarade av hans karta över Europa finns Norden med. Den kartografiska bilden överenstämmer bara delvis med verkligheten och har lett till flera tolkningar. Att Norden var känd visas av det faktum att många dåtida städer, länder, floder och sjöar finns namngivna på kartan. Se nedan.
I sin utförliga beskrivning av Nordens geografi nämner han också Finmark med städerna Abhu (Åbo) och Kalmar(?). Finmark har en egen kung. I närheten av Finmark finns landet Tabast (Tavastland) med den stora blomstrande staden Dagweda, som ligger vid kusten. Tabast har ett kallare klimat än Finmark.
Det enda som någotsånär stämmer är läget för sjöarna Ilmen och Peipsi. En intressant detalj (undertecknades kommentar) är att landet Magus, alltså vikingarnas land, ligger omedelbart sydväst om Peipsi sjön, ungefär vid området för nuvarande Lettland eller södra Estland. Folket Magus tillber guden Thor och de bränner sina döda. Elden spelade en stor roll för dem. Länderna Zweda (Sverige), Norbega (Norge) och Darmarga (Danmark) ligger klart avkilda från Magus.
"I det omgivande mörka havet finns flera öar. En ö bebos av män. Ett sund skiljer ön från en intilliggande östlig ö där det bor kvinnor. Varje vår beger sig männen över sundet i sina små båtar för att vara samman med var sin kvinna under en månads tid."
Av den beskrivna geografin kan man föreställa sig att öarna ligger i regionen Åland - Åboland - Västra Estland. Sannolikt rör det sig om en feltolkning av den sed, hos Bottniska vikens kustfolk, som innebär att kvinnorna under sommaren följer boskapen till öar med betesmark.
I en spansk-arabisk geografibok (Kitab al Gagrafiya) från 1100-talet berättas att vikingarna kom in i Medelhavet genom Gibraltarsundet i skepp, som kunde gå både framlänges och baklänges, och som hade fyrkantiga segel.
I flera arabiska skrifter florerar dunkla beskrivningar av kvinnornas land, kvinnornas stad eller kvinnornas ö i norr. En man visar sig aldrig i deras land. Ibn Said al Magribi beskriver, såsom Al-Idrisi ovan, att det mellan kvinnornas och männens ö finns ett sund. Under en sommarmånad har männen umgänge med kvinnorna varefter de återvänder till männens ö. Om det föds en pojke, skickas han, efter att ha uppnått mansålder, till männens ö.
Ad-Dimasqi (1300-talet) förklarar att grenar av Volga får sitt flöde från Azovska området och tangerar härmed igen den förbryllande förbindelsen Azovska sjön - Don - Volga.
Ibn Haldun (1300-talet) skriver att Byzans lyckades kristna flera av sina grannfolk, bl.a. ruserna, som bodde på öar i Buntus-havet (Svarta havet) och på dess nordkust.
Vanda 10.12.1999
Fredrik Koivusalo
Litteratur:
Nordens historie i middelaldern etter arabiske kilder. (Oversettelse til norsk av de arabiske kilder med innledning, forfatterbiografier, bibliografi og merknader) skriven av Harris Birkeland och publicerad i Skrifter utgitt av det norske videnskaps-akademi i Oslo 1954
Idrisi und die Ortsnamen der Ostseeländer skriven av R. Ekblom och publicerad i Namn och Bygd - tidskrift för nordisk ortnamnsforskning i Uppsala 1931.
| Latest news | Main page |