Segling med vikingaskepp i områden som har tidvatten - erfarenheter med skeppet Heimløsa Rus under sommaren 1997

Ett av ändamålen med skeppet Heimløsa Rus´ seglingar under 1997 var att utreda hur vikingarna med sina skepp klarade av seglatser i områden med tidvatten. Jag har tidigare flera gånger seglat på Nordsjön och i Engelska kanalen med vanliga motorförsedda farkoster och alltid förundrat mig över hur vikingarna klarade av seglatserna i dessa områden. Vi vet från olika fynd och historiska källor att vikingarna rörde sig förvånansvärt lätt i områden med kraftiga tidvatteneffekter (Fig.1.). Bl.a. koloniserade de nordvästra Frankrike, ett område som heter Normandie, uppkallat efter nordmännen. Området har en av Europas största tidvattenvariationer och där kan ibland uppkomma tidvattenströmmar på upp till 10 knop.
Fig.1. Vikingarnas härjningar kring Engelska kanalen under några år i slutet på 800-talet. De omfattande förflyttningarna tyder på god rörlighet och koordination. Ur boken Vikingen 1984.

Tidvattenrytmen

Tidvattenkraften förorsakas i huvudsak av jordens och månens samverkande attraktionskraft och centrifugalkraft på jordens vattenmassor. Förenklat talar man om en tidvattenellipsoid ( Fig.2.) . Tidvattenellipsoiden deltar inte i jordens rotation, utan den inställer sig så att dess ena vattenanhop-ning hela tiden pekar mot månen. Emedan jorden roterar ett varv runt sin axel per dygn, kommer således en observatör på jorden att under ett dygn uppleva två hög- och lågvatten . På grund av att jorden och månen tillsammans roterar kring solen passerar månen över samma punkt på jorden först efter 24 timmar och 50 minuter, vilket m.a.o. utgör måndygnets längd. Därför inträffar inte hög- och lågvatten på samma tidpunkt varje dag utan det föreligger en förskjutning på 50 min per dygn. Det här är bra att känna till om man planerar t.ex. att efter någon dag bege sig i väg när ebben börjar.
Tidvatteneffekter uppkommer där stora vattenmassor är i rörelse. Men ute på Atlanten där vattenmassorna får röra sig fritt märker man inte av tidvattnet. Ett hav skall ha rätt storlek och form för att tidvattenvågen skall hamna i resonans och ge märkbara effekter. I Östersjön är tidvattenseffekten obetydlig.
När tidvattenvågen möter en uppgrundning eller ett sund bromsas den upp. Rörelseenergin måste ta vägen någonstans och omvandlas därför till lägesenergi, vågen reser sig. Det här är en orsak till den kraftiga tidvatteneffekten i Engelska kanalen. När solens och månens dragningskrafter samverkar, vilket sker två gånger i månaden, vid nymåne och fullmåne, får vi en större tidvattenvåg. Tillfället kallas springflod.Vid halvmåne motverkar solen och månen varandra och vi får en lägre tidvattenvåg. Vid det tillfället har vi nipflod. Om man med ett tungt lastskepp fastnar i dyn vid högvatten, när vi går mot nip, kan det hända att man inte kommer loss förrän om drygt en vecka när vi går mot springflod. Jorden, månen och solen har flera invecklade inbördes rörelsemönster som ger variationer i tidvatteneffekten. Man har uppgjort tidvattentabeller och -kurvor som är baserade på mångåriga observationer. Dagens livliga sjöfart klarar sig inte utan dessa tabeller och kurvor.
Fig.3. Tidvattenskurva för Le Havre i Frankrike. Stillvatten uppkommer vanligen vid kurvtoppen och -dalen. Utrag ur The Macmillan Nautical Almanac 1997.

Vikingarna och tidvattenrytmen

Naturligtvis fanns det tidvatten också under vikingatiden. Vikingasagorna, som allmänt anses beskriva det vikingatida livet, ger råd rörande farvatten som endast är farbara vid strömväxlingen, dvs när tidvattnet vänder. Det finns inga belägg för att vikingarna under sina färder skulle ha undvikit de farvatten där tidvattenvariationerna är höga och tidvattenströmmarna kraftiga. De hade naturligtvis inte heller tillgång till tidvattentabeller. Vikingens liv var hela tiden intimt förknippat med havet och skeppet. Han var hela tiden medveten om och direkt påverkad av tidvattnet. Han kunde kontinuerligt iaktta tidvatteneffekterna och lära känna dem. Han såg hur tångväxt-ligheten på strandlinjen markerade högvattennivån. När tångskiktet började synas visste han att då började ebben och det var dags att åka iväg om han inte ville bli strandsatt. Om det var mörkt och han satt i skeppet och kände hur det slutade gunga visste han att nu hade vattnet sjunkit undan skeppet . Han kände också den unkna lukten av tång. Han visste att det inte var någon fara, för det lätta skeppet tålde bra att stå på land. När vågskvalpet hördes närmare visste han att vattnet steg.
Med dessa exempel och på basen av egna erfarenheter med Heimløsa Rus vill jag säga att man kan segla utan tidvattentabeller när man lever intimt med tidvattnet. Vikingarna hade inte heller någon klocka. Kan man tänka sig någon naturligare klocka för dessa inbitna sjöfarare att rätta sitt leverne efter än tidvattnet? En klocka där tångväxtlighetens bredd på stranden utgör visaren på urverket. Det enda man på den tiden hade att ty sig till var naturens rytmer. Vikingarna mätte avstånden i tid. t.ex. avståndet från Norge till Island var 7 døgra sigling, dvs 7 dagars segling.

Med vikingaskepp i tidvattenströmmar på öppet hav

Under en tidvattenperiod på öppet hav, ändrar tidvattenströmmen riktning kompassen runt, vilket resulterar i en roterande ström. Fenomenet beror på jordens rotation. Strömmen avlänkas medurs på norra halvklotet. Landmassorna förändrar detta strömmönster och gör det mera komplicerat. Sådana situationer har vi i Engelska kanalen och Nordsjön, där det mellan ebb och flod uppstår ett kort uppehåll, stillvatten (eng. slack) (Fig.3) . I Nordsjön får vi också växelvis en ström i antingen ost-lig eller västlig riktning, vilket naturligtvis är bra för den som skall korsa Nordsjön. (Fig.4). När man korsar Nordsjön eller Engelska kanalen och hamnar att kryssa i strömmande farvatten är det skäl att välja bog så att strömmen kommer mot läsidan. Tekniken kallas lee-bowing (eng.) och gör att man vinner i både höjd och väg.
Fig.4. Strömförhållandet i södra Nordsjön och norra Engelska kanalen vid en viss tidpunkt och 6 timmar senare. Utdrag ur The Macmillan Nautical Almanac 1997.

Under vikingatiden hade man antagligen de största strömproblemen då man färdades i Engelska kanalens riktning. Grovt sett har man en rytm med sex timmar medström åtföljt av sex timmar motström och däremellan en kort period stillvatten. Strömmen kan variera mycket på grund av väderlek och lokala förhållanden. Sommartid är strömmarna svagare och vi hade under vår resa som mest en 3 knops ström i färdriktningen. När vi seglade i Engelska kanalen var vindarna ofta svaga och gav inte en fart som överskred 3 knop. Tidvis hade vi stiltje. Det här betydde att vi började backa när strömmen svängde emot. I den situationen finns i princip tre alternativ:
1. Att försöka ro mot strömmen.
2. Att söka sig i land för att invänta strömkantringen.
3. Att kasta ankar och invänta strömkantringen.
Om strömmen inte är kraftigare än 3 knop går det att roende hålla skeppet mot strömmen. Jag vill dock se den besättning som går med på att i timtal ro med full kraft och samtidigt noterar att skeppet står så gott som stilla. Det går kanske en gång men inte flera gånger. Eftersom strömmarna i Engelska kanalen är kraftigare närmare land, vilket gör kustvattnen mera svårnavigerbara, försökte vi hålla oss en bit ut från kusten. Det här medförde att vi förlorat mycket i tid och färdväg om vi två gånger i dygnet hade sökt oss i land. När strömmen vände var det sällan det råkade finnas en angörbar strand eller hamn vid den kust vi passerade. En strandlinje med uddar och vikar förändrar strömmarnas riktning och hastighet. Vid uddar måste tidvattnet gå en längre väg. Hastigheten hos strömmen ökar därför och ger upphov till vad som kallas tidvatten-race. Kombineras detta med en uppgrundning, såsom ofta är fallet, kommer vattnet dessutom att få en rörelse i lodrät led. Det uppkommer farliga brottsjöar (eng. overfalls). Ett liknande oregelbunden korssjö uppkommer när ström möter vind. Portland Bill vid Englands sydkust är ökänt för sina brottsjöar. Vi hamnade mitt för Portland Bill när tidvattenströmmen svängde men lyckligtvis var vi tillräckligt långt ute och dessutom var det stiltje. Några farliga race eller brottsjöar blev vi inte utsatta för fast strömmen var kraftig. I den situationen var det tredje alternativet, dvs att kasta ankar, den mest förnuftiga och praktiska lösningen.
Det finns fynd från vikingatiden som visar att vikingarna använde sig av ankare (Fig 5.) och de hade alltså möjlighet att ankra för att invänta strömkantring. I fornnordiska språk finns många namn för ankare och ankring (flasteinur, stjóri, liggja vid akkeri, fljóta um strengi) och i vikingasagorna finns bl.a. beskrivningar för hur man skall få loss ankare som fastnat. Mycket tyder på att vikingarna hade en välutvecklad ankringsteknik och kunde använda flera ankare och ankarlinor på ett skepp.
Djupet i Engelska kanalen kan överstiga 50 meter och för att få ankaret att greppa kan man behöva över 200 meter ankarlina. Vi fick erfara att man inte kan ha för mycket ankarlina med sig när man seglar som vikingarna gjorde i Engelska kanalen! Havsbottnen är mestadels sandig vilket ger dåligt ankarfäste och det är bäst om ankaret har så breda flyn som möjligt. Flera ankare i tandem ger bättre fäste.
Fig.5. Stenankare efter ett fynd från Kaupang daterat till ca 850.
På Heimløsa Rus använde vi ankare av typ Danforth som greppar bäst i sandbotten. När skeppet svängde visste vi att strömmen svängt och då lättade vi ankar och färden kunde fortsätta. Det är viktigt att hela tiden ha en ankarvakt som ser efter att ankaret inte draggar och som väcker besättningen när strömmen vänder. Betydelsen av ankarvakt på vikingaskepp framgår av att man under vikingatiden hade en egen benämning för sysslan, strengvordr - vakt vid ankarlinan.
En rytm med 6 timmar framdrift och 6 timmar ankring och vila är ganska intressant. Den avviker från vår vanliga rytm men är inte så ofysiologisk som man först skulle tro. Sex timmar tål kroppen jobba utan större födointag. Hela besättningen kan under den tiden effektivt användas för skeppets framdrift. Under den därpå följande 6-timmarsperioden vilar och äter besättningen. Det blir två 6-timmars viloperioder i dygnet. Vi kunde konstatera ombord på Heimløsa Rus att det fungerade. Det är ju allmänt känt att mänskan har behov av en siesta på dagen vilket ger två sömnperioder per dygn. Det kan vara en förklaring till att det inte är så svårt att anpassa sig till tidvattenrytmen. Under viloperioden fick vi i lugn och ro tillreda mat och hela besättningen kunde äta tillsammans.
I Lowestoft, på Englands ostkust, var vi tvungna att i fem dygn vänta på lämplig vind. Under väntetiden tillverkade vi en s.k. härdlåda för att ombord kunna göra upp eld och värma mat. Modellen till härdlådan härstammar från ett 1300-tals vrak i Stockholm. Den består av en trälåda som inuti är beklädd med en blandning av blålera och finsand. Den ställdes på båtbottnen och i den kunde vi ha en liten vedeld, medan vi låg för ankar, om det inte var för blåsigt väder. Härdlådan fungerade mycket bra och bidrog till att besättningen trivdes och orkade med det i för övrigt mycket tunga men effektiva färdsättet.
Mellan Lowestoft och Plymouth använde vi med framgång det beskrivna färdsättet med 6-timmars rytm. Det blev en resa på ca. 360 sjömil (670 km) som avverkades på 6 dygn. Etappen avbröts med två 12 timmarsbesök i Dover respektive Eastbourne, vilket gör 5 dygn effektivt resande till sjöss. Den beräknade snittfarten är 3 knop. Vi hade mestadels svaga vindar vilket innebar att tidvattenströmmarna fick avsevärd betydelse för framfarten.

Flodfärder med vikingaskepp

Under vikingatiden var Nordsjöns och Engelska kanalens kuster relativt obebodda. Bebyggelsen fanns vanligtvis en bit uppför floderna. Förutom att vikingaskeppen klarade av havsetapper var de på grund av sin lättmanövrerbarhet och sitt grundgående också lämpade för flodfärder. Det här gjorde att de kunde ta sig genom flodmynningar som vanligtvis är grunda på grund av sandavlagringar och därefter fortsätta uppför floderna. När man skall segla in i en flod är det skäl att känna till hur tidvattnet fortplantar sig in i floden och planera infarten därefter. Man får förmoda att om vikingarna kom vid fel tid till flodmynningen så slog de läger eller ankrade och inväntade lämplig tidpunkt för infart.
Det är bäst att segla in i floden och starta färden uppströms vid stillvatten före flod. Sandbankarna i flodmynningen gör att tidvattenvågen fördröjs så att högvattnet kommer senare ju högre upp för floden vi kommer. Om vi betraktar en viss plats på floden under tidvattenperioden ser vi att flodströmmen varar kortare än ebbströmmen och ju högre uppför floden vi gör iakttagelsen desto kortare är flodströmmen i förhållande till ebbströmmen. Fenomenet märks speciellt vid springflod. Trots att flodperioden blir kortare ju högre uppför floden vi kommer kan vi pga högvattnets fördröjning åka en bra bit uppför floden med flodströmmen. Det här betyder att ju mera vi anstränger oss att ro med flodströmmen desto längre har vi flodströmmen med oss och desto längre kommer vi uppför floden under flodperioden. Trots att flodströmmen är kort är den kraftig och det gäller att utnyttja den maximalt. Den kan vara så kraftig att den uppför sig som en störtflod. Från t.ex. strömkurvan vid Vatteville i floden Seine (Fig.6) ser vi att flodströmmen är kraftigast i början och i praktiken gäller det att snabbt komma i väg när strömmen vänder för att kunna rida på flodvågen.
Fig. 6. Strömkurva ur Guide de Navigation Fluviale
När vi med Heimlrsa Rus for uppför floden Seine i Frankrike kunde vi konkret erfara de beskrivna fenomenen. T.ex. när vi startade från Vatteville, som ligger ung. 27 sjömil uppför Seine, svängde strömmen emot vid Duclair efter 6 timmar. Då hade vi tillryggalagt en sträcka på 21 sjömil vilket ger en snittfart på 3,5 knop. Floden varar endast omkring 4 timmar i regionen. Under den här sextimmarsperioden använde vi endast 2 roddpar, i huvudsak för att upprätthålla styrfart, vilket betyder att vi gick endast ung. 0.5 knop genom vattnet. Om vi rott 4 knop i förhållande till vattnet hade vi följt tidvattenvågen och alltså haft medström uppför floden hela tiden. En sådan roddfart med ett vikingaskepp borde vara möjlig med fullt antal roddare, liten last och nedtagen rigg.
Strömmen är starkast där floden är djupast, vanligtvis mitt i floden, och när man åker med ström-men är det därför skäl att hålla skeppet i flodens mittfåra. Om man vill fortsätta färden när strömmen kommer emot bör man söka sig så nära stranden som möjligt. Där är det grundare och strömmen svagare. Vid kraftig ström i mittfåran uppkommer det intill strandlinjen s.k. bakströmmar som går i motsatt riktning till huvudströmmen. Genom att gå tätt intill stranden kunde vi med Heimløsa Rus ibland fortsätta färden ½ - 1 timme efter att strömmen svängt emot. Med lättare last och fler roddare kunde vi sannolikt ha rott framåt under hela motströmperioden, speciellt där floden är bred, vilket innebär svagare ström. Om flodmynningen är bred och djup och floden snabbt blir smal uppströms får vi ett något annorlunda strömmönster. Tidvattenvågen kommer lätt in i floden och när den trängs ihop vid flodens avsmalning blir strömmen mycket stark och tidvatteneffekterna våldsamma. Detta fick vi erfara när vi for uppför floden Tamar i Sydengland och besökte Tavistock. Vår färd gjordes under högtidliga former till 1000-årsminnet av vikingarnas plundring av Tavistock.
När man åker in i floden med en dylik störtvåg i en smal flod gäller det för besättningen att vara alert vid manövreringen av skeppet. Det visade sig vara svårt att bromsa upp skeppet för att kunna lägga till vid planerat ställe där solent folk väntade. En möjlighet är att ankra upp och vänta på stillvatten vid högvatten. Då är det lättast att ta sig till och från stranden.
När man skall åka nedför floden startar man när ebben startar och eftersom ebben varar längre än floden går färden oftast bra. Om flodvågen är kraftig när den kommer emot är det bäst att söka sig mot stranden och ankra eller förtöja. Färden kan fortsätta redan efter 3-4 timmars väntan. Med Heimløsa Rus kunde vi visa att man, med ett skepp av den typ som användes på vikingatiden, lätt tar sig upp för floder i områden med tidvatten. Egentligen går det lättare än i områden utan tidvatten. Vi förstår nu varför vikingarna med sina snabba och lätta skepp snabbt kunde ro uppför floderna. Genom sin överrumplingstaktik blev de en landsplåga. Via Seine-floden antastade de Paris flera gånger under 800-talet.

Fredrik Koivusalo

Skeppare på Heimløsa Rus

Taimis väg 8
25630 Finby
FINLAND

tel. +358-500-860545
email: fredrik.koivusalo@gmail.fi