Vikingatida sjöfart i österled

Vattenvägen har genom tiderna varit den viktigaste kontaktleden mellan folk och kulturer. Man vet nuförtiden att vikingarnas kontakter österut var av samma omfattning som de mera kända kontakterna i västerled. Gotlänningarna hade av geografiska skäl god kontakt till Baltikum och därifrån åt olika håll in i Ryssland längs de ryska floder. Det vikingatida Gotlands glanstid sammanfaller med de rikliga kontakterna över Baltikum. I Mälaren fanns vikingacentrat Birka vars uppgång och fall sammanhänger med kontakterna över Ladoga-området in i Ryssland. Också kvenerna, i Kvenland som stort sett sammanfaller med Kajanaland, hade livliga förbindelser via insjösystemet mot Vita Havet och mot sydost över Ladoga-området.

Hurudana båtar?

Det finns flera obesvarade frågor kring vikingarnas färder i österled. Den fråga som intresserar mig mest är: hurudana båtar använde sig vikingarna av på de ryska floderna? Man har inte hittat några vikingaskeppsfynd i Ryssland trots en rikedom på andra fynd som visar att vikingar både bott och färdats på ett stort område i Ryssland.
På grund av mitt intresse för vikingaskepp kan jag inte låta bli att reflektera över frågan. De båtar man använde i det inre av Ryssland måste kunna transporteras förbi forsar eller vara konstruerade så att de klarar av forsfärder De måste också kunna transporteras över land från en flod till en annan utan avancerade hjälpmedel. De måste också vara grundgående. Speciellt Ladoga-området är av intresse för den som vill studera vikingatida sjöfart i österled.
Forsar och dragställen är strategiska punkter för den som vill kontrollera trafiken. Detta förklarar varför det utvecklades ett känt vikingacentrum vid Ladogas sydkust, en bit uppför floden Volhov, före den första forsen. Detta ställe ligger vid Staraja Ladoga och kallades under vikingatiden Aldeigjuborg. Resterna av en borg från 700-talet finns kvar.
I Snorre Sturlassons Edda berättas att både Magnus den Gode och Harald Hårdråde drog till Aldeigjuborg för att skaffa sig skepp där, för att kunna åka västerut. Mycket talar för att Aldeigjuborg var en plats där man lastade över lasten från större skepp till älvgående båtar, då man var på väg österut. Eller tvärtom om man var på väg västerut. Den norske arkeologen Anne Stalsberg är förespråkare av denna teori. Hon är specialist på vikingafynd i Ryssland och har gjort flera forskningsresor dit.

Stockbåtar

Hur kan dessa älvbåtar ha sett ut? Den bysantiska kejsaren Konstantin skrev på 900-talet i en handbok att ruserna kom i stockbåtar, "monoxyla", från Kiev till Bysans. Forskarna räknar i dag med att de verkligen var stockbåtar, troligen stora äspingar, dvs. en aspstock som huggits ur till ett tunt skal. Skalet värmdes upp, spändes ut och försågs med spant, för att därefter få några extra bord. De var vanligen under 10 meter långa och extremt lätta. En sex meter lång äsping väger bara 77 kg! Nu får vi äntligen en förnuftig förklaring till de förbryllande berättelsena att ruserna bar sina båtar (skepp) förbi forsar och över landhinder. Praktiska marinarkeologiska experiment har också visat att vikingarna nog inte använde havsgående skepp på de ryska floderna. Vår egen tolv meter långa Rus, med en vikt på över 2000kg, var alldeles för tung och svårhanterbar på land. Det V-formade skrovet och kölen med språng gjorde att det var svårt att dra skeppet på land. Om vi försökte ro mot en ström på 3-4 knop så stod vi så gott som stilla. Man vet att vikingarna gick in längs mycket små och grunda vattendrag och vårt djupgående på 70 cm skulle säkert ha gett problem i dylika vattendrag. Liknande erfarenheter från den svenska Krampmacken och den norska Havörn har visat att vikingarna sannolikt inte använde, för älvfart, båtar som var konstruerade för öppen sjö.
För att komma framåt då man ror motströms behövs en lätt konstruktion men också medströms är det en fördel med en lätt konstruktion. Ju lättare båt desto lättare är den att manövrera när man åker medströms. På endel vikingatida bildstenar med skeppsmotiv ser man roder i båda ändarna av skeppet. Dessa bilder har länge förbryllat forskarna. När man förstår att det rör sig om flodbåtar så klarnar det hela. Med en styråra i både för och akter är det naturligtvis lättare att manövrera en flodbåt, när man driver medströms, eftersom man då har dålig styrfart i förhållande till de omgivande vattenmassorna.
Gotländsk bildsten från 700-talet


1600-tals illustration av en flodbåt från Ukraina. Bottnen består av en urgröpt stock. På stocken har man satt några bord i klink. Notera styråror i båda ändarna och avsaknaden av köl.		 Den franska admiralen Beauplan ger oss en 1600-tals illustration av en äsping från Ukraina (se bild till vänster). Enligt skissen skulle båten vara över 60 fot lång, vilket verkar överdrivet långt Jag undrar om en fransk 1600-talsfot är lika lång som en modern fot, dvs. 30 cm? Kanske någon läsare känner till detta och kan upplysa mig om saken. För övrigt är illustrationen och hans beskrivning mycket intressant. Vi ser en styråra i vardera ändan och sävknippen runt relingarna för att öka flytförmågan. Han beskriver att 50-70 kosacker byggde en dylik båt på 14 dagar. Man förstår nu bättre de historiska skildringar där det sägs att ruserna kom i flottor på 50 - 100 skepp längs floderna. Det var naturligtvis äspingar man kom i och inte havsgående skepp. På grund av sin konstruktion var äspingen kanske något av en slit och släng båt. En skada i stocken kan vara svår att reparera. Å andra sidan är stocken mycket stark i förhållande till sin tyngd vilket är bra eftersom man måste ha haft otaliga bottenkänningar under sina färder.
Vi vet också från erfarenheter med Rus att kör man fast i en sandbank med en kölbåt så är det svårt att komma loss på grund av kölen. Med en äsping, som saknar köl, måste det vara betydligt lättare att komma loss från en sandbank.
Hur gjorde ruserna när de kom ut på öppet vatten, t.ex. Svarta havet eller Kaspiska havet, med sina äspingar och behövde seglingsegenskaper? Konstantin berättar att de vid flodmynningen gjorde ett uppehåll och utrustade sina skepp för havsseglats och satte på roder och sege. Sannolikt satte deockså på köl och extra bord.
För byggandet av en äsping behövs stora aspträd. En snabb genomgång av botanisk litteratur visar att aspen har ett stort utbredningsområde i Nordeuropa men de största asparna har man hittat i Baltikum. Störst lär aspen bli i Lettland, där man påträffat stammar med en diameter på 100 cm i brösthöjd. Faktum är att tekniken för äspingbygge är längst utvecklad i Baltikum, där man ännu i början på 1900-talet byggde och använde sig av äspingar. Byggtekniken är omständlig och avancerad och beskrivs av finländaren I. Manninen, som följde med ett bygge i Estland 1926. Tyvärr förstördes så gott som alla baltiska träbåtar i samband med den Sovjetiska ockupationen år 1940, men vi får hoppas att den baltiska båtbyggartraditionen återhämtar sig. På estniska heter äspingen "haabjas" ( jämför finskans haapa = asp). Det har visat sig att äspingar eller äspingliknande båtar har använts under långa tider på Nord- och Östeuropas insjöar och älvar, och också i Sibirien. E. Nikkilä beskriver år 1947 ett äspingbygge i Satakunta. Den finska benämningen på äsping är "haapio".

Fredrik Koivusalo

Artikeln har publicerats i Vasabladet 2.8.1994
Litteraturreferenser kan fås av författaren mot förfrågan

Literary productionMain page