Däremot har jag ett stort intresse för de båttyper som vikingarna kan tänkas ha använt under sina färder i österled och därför vill jag närmare gå in på den båttyp som expeditionen använde i hopp om att få ut något vetenskapligt av det hela.
| Himingläva är en replik av den största av de tre småbåtarna i Gokstadsfyndet (900-talet), som har en längd av 9,8 m; bredd av 1,9 m och vikt av ungefär 400 kg samt ett djupgående av ungefär 0,6 m. Originalet är till största delen byggt i ek men Himingläva är byggd i furu. Att använda ett annat byggnadsmaterial än det som använts i originalet är ganska vanligt, och även godtagbart ifall man beaktar skillnaden i material vid byggandet och använder ordet replik med en viss försiktighet. Fyndplatsen, dvs.ett gravfynd vid sydnorska kusten, tyder på att farkosten inte representerar en farkosttyp som användes för färder i österled. Färder i österled innebär - efter Östersjön - fart på grunda och forsande floder, vilket ställer andra krav på båtarna. |  |
Himingläva har ett förhållandevis stort djupgående och djupt stickande köl, vilket ger en fördel vid kustsegling men är till nackdel på grunda och strömmande floder. Förutom att man får problem med bottenkänningar kan strömmen ta tag i kölen med sådan kraft att det blir svårt för de ombordvarande att hålla båtens längdriktning i strömmens riktning om båtens fart medströms är lägre än strömmens fart. I Kuras övre lopp där floden är grund och full av små forsar löste man det här problemet på Himingläva genom att låta besättningen vada bredvid båten och ha en lång tamp från aktern till två man som gick på land och som höll skeppet i flodens längdriktning. Tekniken medgav en mycket långsam framfart för Himingläva. Dagsetapperna var av storleksordningen 8 km längs floden, vilket pga. flodens slingrighet betydde ungefär 4 kilometers framfart i väst-östlig riktning per dag. Jag tror nog att även den mest enfaldiga viking i detta skede skulle ha övergått till landtransport med t.ex. åsnor. Beakta att normal promenadtakt är ungefär 4 km/timme! Dessutom förorsakade det dagliga vadandet i den steniga flodfåran otaliga problem med bensår och stukningar hos besättningen.
En flatbottnad och mera grundgående båt utan köl, eller med en låg och bred köl för att skydda båtbotten vid landdrag, skulle ha varit mera praktisk. En sådan båt går lättare att manövrera genom att ha en styråra bunden i både för och akter. Med hjälp av vispande rörelser i dessa stävåror kan man hålla en sådan farkost i rätt riktning trots att man inte har styrfart. Det är intressant att man på endel gotländska bildstenar från 700-talet ser dylika åror i både för och akter. Det är allmänt känt att gotlänningarna var de svenskar som mest sysslade med färder i österled under forntid.
| De båtar som allmogen fortfarande använder på övre Kura är flatbottnade. En flatbottnad båt är också lättare att hantera vid landdrag. Man stöter ofta på påståendet att floderna var djupare under vikingatiden och sålunda medgav bättre framfart för havsgående båtar. Ett dylikt påstående borde grunda sig på fakta och inte på att någon gammal gubbe på stranden berättar att floden var djupare förr. Vid floden Kura, som jag fick erfarenhet av via mitt expeditionsdeltagande, finns det numera dammanläggningar som reglerar flodens övre lopp. Vad jag har förstått så reglerar de här dammarna variationerna i vattennivån men de kan knappast ha förorsakat en bestående sänkning av nivån i Kuras övre lopp. Däremot kan man tänka sig att dammarna har förorsakat en sänkning av vattennivån i flodens nedre lopp men det fanns inget som tydde på detta. Man såg mycket stora och gamla träd vid flodkanten vilket talar emot att flodens vattennivå skulle ha ändrats i någon större grad under de senaste århundradena. |  |
Kura rinner ut i Kaspiska havet. Den ryska forskaren och geografikern Dr. Pyotr Bukharatsin som är expert på Kaspiska havet har i sina forskningar kommit fram till att Kaspiska havets vattennivå var ett tiotal meter lägre under vikingatiden. Det betyder större fallhöjd för floden vilken i sin tur talar emot att Kura skulle ha haft mera vatten och ett större djup under vikingatiden. Kaspiska havets vattennivå har varierat kraftigt och har stigit med 2,25 m sedan 1978 (Dr. A. Tolkatchev).
Det är möjligt att Ingvar den Vittfarne tog sig österut till Kaspiska havet via floderna Rioni och Kura men man vet att vikingarna vanligen tog vägen över Don och/eller Volga. Det finns flera samtida arabiska skildringar om att vikingarna (ruserna) tog den sistnämnda vägen till Kaspiska havet. Se referens: http://www.qnet.fi/rus-project/rus_folkets_historik.html.
Både Don och Volga är djupa och fortfarande segelbara floder.
Själv har jag seglat vikingabåtsrepliken, Heimløsa Rus, som är ett litet havsgående 12 meter långt skepp, längs Don och Volga till Astrakhan år 2000. Originalet, som fått stå som modell för Heimløsa Rus, ligger på havsbottnen i nordöstra Finska Viken, dvs. intill en av de rutter som vikingarna använde när de seglade i österled. Det är inget gravfynd utan ett skepp som varit i flitigt bruk av alla skavankerna att döma.
Jag kan också informera om att påståendet om att Himingläva nu skulle inneha rekordet som den i förhållande till havsnivån lägst placerade vikingabåtsrepliken inte stämmer. Om nu rekordet har någon som helst betydelse för någon! Astrakhan, som vi år 2000 nådde med vikingabåtsrepliken Heimløsa Rus, ligger i Volga-deltat och vattennivån där är densamma som Kaspiska havets!
Himingläva presenterar en båttyp vars konstruktion inte är lämpad för landdrag, landtransporter och forsfärder. Himingläva började läcka relativt kraftigt - sannolikt på grund av påfrestningarna. När jag var ombord på båten i Georgien läckte den 50-100 liter i timmen och en besättningsman fick reserveras för ösning. Under natten när båten låg stilla och var tömd på utrustning läckte den mindre. Läckaget var störst i för och akter. Lasken, dvs. fogen, mellan stäv och köl är mycket kort vilket tydligen bäddar för uppkomst av glapp och läckage i konstruktionen.
Jag var inte med på de etapper som gick på öppet hav men av loggboksanteckningarna att döma har Himingläva haft problem att klara av den sjögång som ofta förekommer på öppet hav. Det här är förenligt med de meddelanden från vikingaskeppsmuseet i Oslo som säger att den här ranka båttypen är bäst lämpad för rodd i skyddade kustvatten.
Av någon anledning har man i Sverige väldigt litet noterat den enda samtida bevarade skrift som innehåller beskrivningar av de båtar som vikingarna använde under sina färder på Dnjepr och Svarta Havet. Boken är skriven av den bysantiska kejsaren Konstantin Porfyrogenitus och utgiven år 952 e. kr. Med den här skriften, egna experimentella färder och olika fynd som utgångspunkt har jag gjort en sammanställning av den båttyp som vikingarna kan ha använt under sina färder i österled. Arbetet har mynnat ut i publikationen Äspingen - den forntida österlandsfararens färdmedel och den finns tryckt i tidskriften Skärgård (utgiven av Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi), årgång 26, nr 3, 2003. Jag rekommenderar de läsare som är intresserade och som vill föra en diskussion i ämnet att bekanta sig med arbetet.
Äspingen är en extremt lätt båttyp vilket överensstämmer med de i gamla skrifter förekommande hänvisningarna till att vikingarna bar sina skepp förbi forsar och över landhinder. Också i den fornisländska sagan om Ingvar den Vittfarne finns vid ett tillfälle nämnt att skeppen bars på land.
Om jag har förstått saken rätt så utföll experimentet med bärandet av den ungefär 400 kg tunga Himingläva inte så värst bra.
Fredrik Koivusalo
Email: fredrik.koivusalo@gmail.fi
